Mitt yrke. 


Vi sitter varje dag och hör "bekännelser" och inre hemligheter som tillförlitas till en människa muntligt, detta sitter sedan en människa och berättar för en maskin, som sedan berättar för mig och jag skriver ner det. Vi matar vår hjärna med lyckliga stunder, sorgliga berättelser, tragiska livsöden, ensamma, sociala människors liv, vi ler när det går bra, våra ögon tåras när det berör, vi kanske till och med gråter. 

Ibland känns det som om man sitter och skriver i någon annans dagbok. Man lär känna människors personlighet, utan att se deras ansikten, man kan känna deras smärta, deras glädje, deras kamp, deras kraft att överleva. Man möter människor i korridoren som bara genom att titta på dig, söker efter svar till varför just de har drabbats, varför just de är där de är, eller ögon som glittrar av glädje! 

Men när vi tar av oss lurarna får vi får inte prata med någon om det vi skriver.
Vi samlar det inombords och får bearbeta det i vaket tillstånd, bearbeta det i drömmarna...