I helgen kom min "man" hem från jobbet och vi bara var, på något sätt när man inte träffas var dag så hinner man sakna den man lever med, man hinner att vara sig själv ett tag, man hinner att rannsaka sina tankar och få ner dem i varv ifall man är arg eller är man glad så blir det större glädje desto längre man väntar på att berätta dem. 


Det är väldigt skönt.  I början tänkte jag : " Hur ska jag klara av detta då ? " och jag grävde ner mig i tankarna... men i efterhand har det varit nyttigt, jag har insett att det är v i. Det har jag ju i o f s vetat hela tiden, men när man kliver på varandra hela tiden så uppkommer det moment som stör vardagen. Tonläge, blickar eller ja... något. 


Vi har fått tid att tänka över vårt förhållande och det jag tidigare ville ändra, vill jag inte ändra längre. I mångas ögon har vi ett dysfunktionellt förhållande där vi inte skriker på varandra eller är sådär öppet sura mot varandra. Vi pussas och kramas inte heller när folk är med oss, vi kan gå fem meter i från varandra när vi är ute och går tillsammans, det stör varken mig eller honom, ( men det stör andra, det får jag höra ofta )
för vi är två personer två individer som bara råkar gå i olika takt ! 


Många personer i min bekantskap undrar hur vårt förhållande hålla?  

Bilden togs häromdagen från balkongen

Vårt förhållande håller för att vi ännu inte känner varandra till 100 % och tror inte heller att vi gör det, vi ringer inte varandra 50 gånger varje dag för att checka av utan pratar när vi väl ses, vi sitter inte och kommenterar varandras statusar på Facebook, vi tycker inte att vi behöver sitta i hop hela tiden. Folk ser oss som två individer, vi flyter inte in i varandra, men vi kompletterar varandra när ni inte ser på!  

Ibland skrattar vi, gråter eller bara ogillar varandra, men det kan väl inte alltid vara p e r f e k t ? 


// M