För ett tag sedan hittade jag en människa på Facebook, mina tårar föll så mycket att jag inte kunde se, vågade knappt trycka på vänner förfrågan , visste inte om han skulle minnas mig, ibland får jag för mig att jag går igenom livet osynlig.

Denna människa har varit i svårt missbruk i många många herrans år, han var en av personerna som fanns där för mig när mitt liv var jätte svårt, utan att ens veta om det, så nu när han är nykter och har varit det ett tag förstår jag att han inte kan förstå att han var en " förebild" ( kanske dumt ord , men hittar inget annat just nu ) Fick mig att inse hur pass medberoende jag var, fick mig att dra vidare i livet och det tackar jag dig för än idag.

Varenda gång de kom förbi så slapp jag .. äh , va fan , det har gått så många år och än idag kan jag inte få ut det, det ligger innanför pannloben och bara gror hat, en dag skall detta komma ut, men den dagen får dröja ett tag till. Den dagen kommer då jag får ro i kroppen , den dagen kommer då jag vågar berätta om de 6 år i mitt liv som är borta. Den dagen kommer då jag inte går och kräker på toaletten över vad du gjort, dagen då jag öppnar käften och tar tag i känslorna som jag stänger in inom mig.